Flashiie - Dansa samba med mig

Dansa samba med mig

Någon gång mitt på eftermiddagen så uppdagade sig en argumentation. Född ur missuppfattningar
och brist på kommunikation, förmodligen. Det hela fortsatte med att sonen står klädd i sina lilasvarta
ytterskor, jag med en strumpa på ena foten och nakenhet på den andra. Den jag argumenterat med
kliver utanför dörren som något surt stängs igen. Hissens mekanismer knakar och knäpper. Jag står nu
och överväger om jag ska gråta, precis som jag känner för. För jag är arg. Inte ledsen. Är förmodligen
besviken och förbannad på samma gång, det brukar resultera i att tårar bränner. Det har alltid varit
så mycket lättare för mig att gråta än att vara arg. Så jag funderar. Gråta eller låta bli? Beslutet blir
att försöka hitta min andra strumpa, sätta sonen i vagnen och bara gå ut. Lämna hemmet,
lämna kaoset ett tag. Lämna all disk, all tvätt som egentligen behöver sorteras. Allt på hemmafronten.
Finner min strumpa, sätter son i vagn och möter upp två nysolade vänner som är på väg hem.
Promenerar en stund och viker strax av mot spårvagnshållplats. Sonen skiner upp, springer fort in i
mittersta vagnen och vi placerar oss på varsitt säte med barnvagnen som en skyddande mur.
Jag ser ned på hans lilla huvud som slänger från sida till sida för att hinna med att se så mycket som
möjligt genom glasdörrarna. Jag sitter och inser att vi inte har någon plan, någon förutbestämd
slutstation. Jag känner inte alls för att hoppa av vid närmaste hållplats och återvända hem.
Vi fortsätter mot centrum där vi hoppar av och gör ingenting alls tills min faster ringer och gör oss
sällskap en stund. Sedan gör vi henne sällskap på en sambakurs. Den blonda tjejen som leder
kursen har sitt långa hår uppsatt i hästsvans. Hon rör sin kropp i takt till musiken. Det skuttar och
skakar lite överallt på de som står bakom hennes rygg och följer hennes varenda rörelse.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur gärna jag också skulle ha en sådan fast och fin rumpa som hon.
En sådan som knappt gungar alls då man hoppar fram och tillbaka och svänger med höfterna i en
perfekt cirkulerande rörelse. Klockan blir strax innan tjugo på kvällen och vi återvänder hem
sonen och jag. Är rätt tillfreds med dagen. Jag börjat att uppskatta de ensamma stunderna allt mer
och mer. Styrkan som blossar upp. Självinsikten, självuppskattningen som jag finner då jag inser att
jag faktiskt sitter på en spårvagn, "själv". Att det kan kännas bra. Att jag inte stannade hemma.
Begränsade mig. Att jag inte valde att gråta av besvikelse, utan att jag valde att vända det till:
"Men jag ska i alla fall, with or without you". Lite "suit yourself". Jag åkte. Ja, det gjorde jag faktiskt.
För två-tre år sedan skedde detta nog inte ens en gång i månaden. Nu allt oftare. Någonstans är
jag på väg. Jag ska må bättre än vad jag gör nu och jag har en känsla i mig som säger att jag
kommer att bli så fruktansvärt nöjd i slutändan.

Fantasi. Ser mig själv som en tjej med eldrött och busigt, lockigt hår. Dansar någon dans en eller
flera gånger i veckan, för att det tänder en låga i mig att motionera på de viset. Målar tavlor lite när
lusten faller på. Slår upp dörrarna till mitt alldeles egna café 4 dagar i veckan och doften utav hundra
olika té-sorter dansar ut i morgonluften. En pensel inlindad i håret bakom örat och ett förkläde fläckat
med kakao från kakorna i glasmontern. En liten fulsöt hund tassar lugnt in i sin lilla hörna utav caféet
och slår sig till ro på en kudde ifrån Indien. Den där hunden som jag räddat från något center för
mindre lyckligt lottade fyrfota vänner. På mina handleder ringlar sig några handtillverkade smycken
som jag knåpar ihop ibland då jag får tid över. En stamkund äter en mörk chokladkaka som färgar
hans gubbläppar kakaobruna. Han ser mot mig bakom disken och ler brett. Varmt och vänligt.
Jag blåser en flammande röd lock från mitt ansikte. Sedan lyfter han morgontidningen igen och
fortsätter att läsa. Caféet stänger klockan arton. Det är fredag. Hemma väntar några barn, någon
sambo. En familj. Den stora nyckeln i låskolven. Försäkrar mig om att det är låst någon extra gång
innan jag tar den fulsöta hunden i koppel och vandrar mot busshållplatsen. Bor en bit utanför staden.
Ett sandgrått hus med stor gräsmatta, beläget en liten bit upp ifrån vägen. Den fulsöta hunden hoppar
busigt fram den sista biten upp till huset och välkomnas av den lite större men yngre jycken som
blir så glad att se oss så den yviga svansen svingas fram och tillbaka och ett glädjeskall ljuder.
Det doftar grillat från baksidan utav huset. Sambon vänder steken och spetten. Tre utav barnen
springer på gräsmattan och plockar upp alla kubbpinnar. Placerar dem slarvigt i en låda. William sitter
nedsjunket i en solstol och lyssnar på musik i hörlurar. Jag hänger av mig min tunna jacka, kliver ur
de bekväma arbetsskorna och byter till ett par ingångna favorittofflor. Sedan stannar jag till innanför
altandörren och ser på min lilla familj på bakgården. Står som frusen en stund och känner lyckan
som bubblar inom mig. Plötsligt får det yngsta barnet syn på mig. "MAMMA!" Utbrister hon och
kommer springandes i full fart på sina växande barnben. Jag tar upp henne i min famn och stegar
ut på trägolvet. Sambon ser mot mig och skrattar glatt. "Vi har blivit utmanade på kubb utav våra
busbarn efter käket!" brummar han tryggt. Jag doftar i min dotters blonda hårsvall som osar
grilldoft och sockervadd. Jag bär den lilla flickan med mig hela vägen till en tom stol där vi slår
oss med bredvid hennes storebror. William får syn på oss och berättar kort om musiken han
lyssnar på. Jag nickar. Ler. Känner mig överröst, överrumplad av lycka och kärlek. Flickan
suger på sin tumme och lindar in sina små fingar i mitt busiga hår. Sambon ropar in resten
av familjen till bordet. Placerar en något vidbränd stek framför oss, tillsammans med en utsökt
potatisgratäng. Vi äter oss mätta, något av de äldre barnen kan inte låta bli sin telefon,
ett annat kan inte sitta still utan hoppar av glädje och förväntan över vad mer kvällen har att
erbjuda. Efter middagen så får de två yngsta barnen sova. De andra tre slår mig i kubb.
Vi får några myggbett var och när vi vuxna fått nog utav tonåringarnas vinnarskallar så sätter
vi oss i ett bubbelbad innan vi somnar i varandras famn. Ledigt resten av helgen. Dagen efter
ska några av barnen ut och tälta och de vuxna ska på bio för första gången på ett år.
Vi ser någonting roligt och älskar det faktum att vi inte bara är sambos, utan även varandras
bästa vänner. Vi älskar våra liv. Varandra och våra barn. Ingenting kunde bli bättre.

Verklighet. Jag kommer, jag kommer, jag är nästan där. Någon dag.