Persikoljus
Solen sjönk i mitt blickfång. Persikofärgat sken över landskapet. Det tunga fordonet susade
över den kalla, skrovliga asfalten under oss och jag kunde nästan känna våren genom vindrutan.
Våren - som ett skrattande barn ett kvarter bort, lekandes mellan husknutarna. Kurragömma.
Jag kände nog i hela kroppen de där kittlande känslorna. Jag kunde bara inte bestämma mig för
om jag skulle le, eller om jag skulle vrida mig utav obehag, som när knubbiga farbrorfingrar kittlar
en alldeles för hårt i midjan. Då vet man inte riktigt varför man fortsätter att vara ett skrattande barn.
Vi närmade oss dina mörkgröna skogar. Fälten intill ditt hus. Vi svängde förbi en blå skylt med ett
välbekant ortsnamn och jag undrade om det var snart det skulle ske. Är det nu vi ska åka förbi dig.
Du som inte längre har något att säga mig. Lokalsinne som en guldfisk, men en känsla i magen växte,
en hunger efter att få se dig stå på grusplanen och andas senvinterluft. Jag blickade ut över alla träden
som dansade förbi utanför det ömsom kalla, ömsom varma glaset mellan mig och resten av världen.
Jag längtade efter riklig grönska. Plötsligt växte en nygammal känsla i min maggrop. Du är som död
för mig. Jag har varit i ett sörjande tillstånd över dig alldeles för länge. Senaste gången du tilltalade
mig utav egen vilja, det kan jag inte ens minnas när det var. Fantastiska Robyn sjöng ut igenom
högtalarna omkring mig. "And it hurts with every heartbeat". Många gånger. Lika många gånger så
tvingade jag mig själv till att reflektera över hur ont du gör, hur ont du har gjort. Hur lite det spelade
någon roll just där och då i den stunden. Citronsken och persikoljus över leråker, samtidigt som jag
svalde en klump i halsen, vände ansiktet tätt intill mot glaset och mimade den där raden:
"And it hurts with every heartbeat". Jag bestämde mig i ett andetag att jag ville nog inte se dig stå
på någon grusplan. Jag ville nog inte riktigt se dig överhuvudtaget, just då. För du fattas mig.
Du skulle fortsätta att fattas mig. Skulle jag se dig nu så vet jag faktiskt inte riktigt vad mitt hjärta
skulle säga mig. Åt vilket håll min lust skulle skena. Missförstå mig rätt. Även i den stunden så insåg
jag bägges våra alla misstag, som jag så länge gjort. Det kommer aldrig någonsin gå att klandra
enbart den ena av oss och det har min själ och mitt hjärta vetat om så länge, så länge. Jag mister
mitt förstånd ibland i stunder av saknad och sorg. Robyn slutade att sjunga, jag slutade att längta
när vi svängde ut innan ditt hus och åkte åt motsatt håll. Vi missade dig med trehundra meter.
Jag önskar varje dag att du ska bli fullkomligt hel. Att du ska läka och sluta önska bort dig själv.
Att du ska gräva ned all svärta, någonstans djupt ned. Försonas med någon, någonting som får dig
att skina precis så som persikoljus. Jag vet att du kan. Det har länge varit min tro. Fantastiska Du.
För allt i världen, blås inte bort.