Ur kurs, i kurs
helhjärtat? Jag har haft ungefär en månad på mig att skicka iväg dessa papper. Här ligger de.
En mysig röst sjunger mig rakt in i öronen. Marcus Foster. I was broken. Jag funderar vidare.
Något en närstående sa. Inför val i livet. Val som kan leda framåt, in i något nytt, något efterlängtat.
Där man måste få ett svar för att komma in, komma vidare. Ett ja - eller ett nej. I den situationen,
i det läget så kan man tänka som så, att ett nej har man redan. Man står redan på ett nej.
Man vet redan att man inte är antagen till kursen, för man står utanför och vill in. Allt som kan hända
är att man får ett ja. Det förändrar ingenting att "få ett nej". Man har redan ett nej, där man står.
Så jag borde bara införskaffa ett kuvert, ett frimärke och släppa taget om alla papper. Om min poesi.
Jag kan bara få ett svar som förändrar någonting överhuvudtaget. Det som inte dödar härdar.
Friskt vågat, hälften vunnet. Jag har ju bara något att vinna. Dags att släppa taget och våga lite mer.
Det är inte alltid som jag uppskattar min försiktighet, eller rädsla. Som att skydda sig fastän ingen
går mot attack. Som att bära riddarutrustning i bollhav. Som att promenera i regnet med flytväst.
Jag gör nog lite så. Ofta. Släppa taget om papprena.. Kyssa det kritvita pappersarket och hoppas på
det bästa. Det är dags.