Flashiie

 

 

Smärtan spritter så som tomtebloss i hela hennes kropp och hennes händer greppar tag om instrumentbrädan i familjens bil. Hennes fingrar vitnar när de kör på den dammande grusvägen. Ilskan över smärtan och de djuriska vrålen som lämnar hennes kropp biter på den unga mannen som sitter vid ratten. Han trampar på pedalerna precis som han lärt och sitter något framåtlutad, som för att hjälpa bilen att bli framåttung och nå deras destination desto kvickare. Kvinnans färgstarka och orientaliskt mönstrade klänning ligger som klistrad runt hennes ben, svett och fukt rinner långsamt längs huden som solen varit kärvänlig med denna sommar. Skog och mark susar förbi den brandgula bilen.

”För i helvete, kära du, varför vägrar du bryta några lagar en endaste jävla gång? Plattan i botten!” skriker kvinnan och dunkar sin näve i den nötbruna skinnklädseln på instrument -brädan. Han svarar inte, han tänker att det är bäst så. Mannen vänder snabbt sin blick för att se på henne, sedan blickar han återigen ut på den slingriga skogsvägen.

 Grusvägen tornar upp sig och framför fordonet ligger den stora vägen som leder dem in till staden. Mannen följer duktigt alla skyltar med pilar som leder dem rätt. Han vågar inte låta foten instinktivt ställa sig på gaspedalen, det skulle inte göra dem gott. De behöver ett körkort i familjen. Förresten har han knappt hunnit ha det än. Han är ung, hon är äldre. Men inte så att hon drabbats av amnesi eller ens rynkor än. Hon är bara mer livserfaren och mogen. Hennes huvud lutar nu mot huvudstödet i det bulliga bilsätet. Bilen doftar rökelse och en och annan cigarett. Den brandgula bilen rullar upp på en stor parkering framför en kantig och sandgrå byggnad. Folk kommer och går hela dagarna. Åkommor och dödsfall. Smärtor och piller. De hade haft en annan plan. De skulle ha befunnit sig i sitt fina hus på landet, bland getterna och hönsen som bräker och sprätter ute på gården. Men kvinnans mod hade sviktat. Han hade varit kolugn fram till den morgonen då hon vaknat med överraskande smärtor. Visst hade de ansett sig vara förberedda. Rummet var färdigställt och alla nödvändigheter låg framdukade på bordet. Men så ändrades allt när hon slog upp sina ögon som efter en mardröm. Hon hade nästan vaknat med solen, innan tuppen. Försökt att härda ut och tänka positivt. Hon hade sedan blivit stensäker på att något inte stod rätt till. Smärtan skulle inte kännas såhär, det skulle inte vara så intensivt, så fortgående. Hon hade knuffat ut honom till bilen med en packad väska, i nödfall. För sådana här fall.

 Byggnaden har en stor entré med snurrdörr som bjuder in människor som på löpande band. Paret går genom glasdörren och ber om hjälp för att hitta sin väg till rätt avdelning. Hjälpsamma röster och händer leder dem till en närliggande mottagning. Några ”lycka till” senare så bemöts de av vitklädda damer som leder dem in i en liten sal med behaglig belysning och instrument på silverfat.

”Detta kommer att gå så bra ska ni se, nu är ni alla i goda händer.” försäkrar en leende kvinna med stora blonda lockar i sitt hårsvall. Hennes läppar är försiktigt målade med en svag röd nyans. Mannen som nyss varit så stressad andas ut för några sekunder, men sedan kastas han åter tillbaka till stundens allvar. Hans kvinna som nu ligger på en bår, iklädd något helt annat än den färgsprakande klänningen som hon nyss haft på sig, vrider sig i smärta och tycks inte riktigt veta var hon ska ta vägen. Han håller hennes hand och försöker att viska de vackraste ord han känner i hennes öra. Några tårar lämnar hennes ögonvrå och hon vänder sitt ansikte för att kyssa hans fylliga läppar. Sedan är det som om hon försvinner in i en dimma. Hans mossgröna tunna, flygiga byxa rör sig då han står och trampar på stället. Hans stora linne hänger slappt på hans överkropp och hans bringa hävs upp och ned då han andas. Han försöker att lyssna till sin kvinnas andning, det är nog egentligen det enda som han kan koncentrera sig på nu. Även om den är svår att tyda och orytmisk. Hans rufsiga, självlockiga hår ser sådär stökigt men charmigt ut. Han brukar sällan bry sig om det yttre särskilt mycket. Det ligger inte i hans natur att förspilla tid på det. De kallar honom för ”alternativ” och ”hippie barn”. Inte heller det ödslar han tid på att grunna på. Han är som han är bara. Uppfödd med vegetarianer som lever kollektivliv och tycker att loppisar är något av det bästa som finns i hela världen. Men han är en vacker man. Fylliga läppar, pärlor och band runt sin handled och vackra ögonfransar som gör ett bra jobb med att rama in hans glittrande ögon. De glittriga ögonen som nu stressat försöker följa händelseförloppet i salen.

 ”Barnet har navelsträngen runt sin hals.” informerar en av de andra kvinnorna som assisterar sina arbetskamrater. Plötsligt knuffas mannen bort och allting går väldigt fort. Blicken på den havande kvinnan ser väldigt vilsen ut. ”Vi behöver göra ett akut kejsarsnitt.” berättar kvinnan med de blonda lockarna. Sedan rullar kvinnan och båren till en annan sal och mannen blir ombedd att vänta utanför. Han lunkar av och an utanför den större salen. Paniken stiger honom åt öronen och hans ben vill gärna svika honom och låta honom falla handlöst mot marken. Men han lyckas upprätthålla sig. Inom förloppet av några få minuter hörs ett barnaskrik bakom dörrarna.

 Ett litet liv blir utburet för att få läggas i sin fars famn. Mörkt brunt hår och fylliga små läppar, ett par djupblå ögon. Mannens glädjetårar rinner och han kysser pannan på sitt barn.

Så älskat från första stund.

”Du ska heta Indigo, älskling.”