Flashiie

En sådan jobbig början på dagen. Sonen bråkar, gör sig omöjlig hela morgonen. På väg till dagis får jag höra både det ena och det andra "Du är dum och äcklig, bajskorv". Orden är ganska harmlösa men innebörden av att det är det värsta han kan komma på svider lite efter 1 timmes bråkande.

Väl på dagis är alla ungar på väg ut. Fröknarna traskar hit och dit. Byter en och en annan blöja och hjälper hen på med kläder. Favoritfröken hälsar i förbifarten. Jag säger hejdå till mitt barn och längtar efter en förmiddag "för mig själv". Men där och då kommer krokodiltårarna.. de allra mest glänsande, de största. Ovanpå det lägger sig den där paniken jag känner så väl igen. Som om jag skulle överge honom för alltid. Lämna honom i barntumultet för att aldrig igen återvända. Det svider inom mig. Ångesten kryper. Ett barn slår ett annat barn i huvudet med ett par skor vid min sida. Nu klappar jag två barn i ryggen, mitt egna och den slagna pojken. Jag ville mest av allt gråta som dem. Mer än dem. Men jag står där.. Williams ångest är ett faktum. Tårarna faller som regn och hulkandet, gnyendet startar. Jag är så redo för fosterställning. Då kommer Malin, favoriten. Hon säger "Vad har hänt här då?" Med ett påklistrat leende säger jag "Mitt barn vill inte att jag går." Varpå hon svarar " Jag tar det". Så ropar hon på en annan vuxen som tar den andra gråtande pojken i handen och leder honom bort. Jag ger en sista klapp på min sons kind och vänder ryggen till. Jag har 3 grindar att passera. Varenda en känns som ett berg. Gråten är i halsen. Ångest i sitt essä. Jag försöker tänka att jag gör rätt. Att han egentligen trivs. Var bara en sådan dag. En sådan som kommer då och då, för oss alla. Jag passerar sista grinden, torkar några tårar med baksidan av min hand. Vandrar hemåt, bäddar rent i sängen, fortsätter dagen. Skitdagen som ska bli lättare. Jag bestämmer det...

Har en fredagskväll att se fram emot. Fredagsmyset. Ihopkrupna i soffan framför en barnfilm. Han pratar mycket om det sonen min. "Fredagsmyset". Oftast äter vi inte ens nåt gott. Jag tror bara han ser fram emot stunden då vi sitter i lugn och ro, tillsammans. Vår stund på dagen. Idag är det fredag. Jag ska hämta min son på dagis om 2,5 timme och hoppas på att han inte är lika arg på mig då. Att han förlåtit mig. Jag förlåter honom för att han tycker jag är en bajskorv, alla gånger.