Flashiie

En gång i livet, en gång i tiden, förr i världen - så fanns Du. Du med stort D. Kvinnan i mitt liv. Du som aldrig blir bortglömd. Du finns på min näthinna. I min själ. Inristad. Jag påminns och grubblar. Ibland länge. Ibland som i förbipasserande. Men jag minns och jag önskar att du erhåller allt gott världen har att ge. Men.. en dag fanns Du.

Jag hade aldrig förr upplevt ögonkontakt som något svårt. Men det var som om du höll i en spegel när jag såg in i dina ögon. Som att allt jag någonsin varit, allt som jag blivit speglades åter till mig att beskåda och jag var tvungen att se det. För bakom spegeln fanns du. Du såg samma saker som jag, så kändes det, men du accepterade mig till fullo ändå. Det var en kamp att möta din blick för jag kunde inte gömma mig. Det fanns inget skydd mellan oss. Ingen vägg. Inga höga murar. Även om en mur fanns där så var det stora hål rakt igenom fasaden. Så du kunde se på mig ändå. Med en blick som sa "Det är okej. Jag ser igenom de artiga lögner om att du mår bra. Säg mig, vad besvärar dig?". Du sa allt det med din blick. Ofta även med ord. Andra hade sagt mig det men svikit förtroendet, sviket det de lovat - att vad som helst var okej. Vad som än kom ur min mun var okej. Men med dig var det annorlunda. Jag kunde så sällan möta din blick, för jag orkade inte ta itu med känslan av att vara accepterad innan jag accepterade mig själv. Jag kunde inte förstå hur du kunde se mig som du gjorde. Du respekterade och älskade nog mig, precis så som jag var. Okonstlad och utan fasader eller insynsskydd.

 

Jag har inte haft den känslan sedan jag såg dig, på riktigt. Utöver de stela minuterna i en väntsal i början på år 2013. Innan dess. Då hade jag bara upplevt det med dig. Nu händer det lite igen. Med någon annan.

Någon som älskat mig sedan många år tillbaka. Som alltid funnits men som varit dold. Som varit frånvarande men som nog alltid vetat att här finns jag. Som en god vän, som en stöttepelare. Personen älskar mig som mer än god vän. Jag har aldrig bemött den känslan. Inga fjärilar i magen har vaknat. Ingen passion har flammat. Men när hon ser på mig så har jag svårt att möta hennes blick. Jag har svårt att hålla mig för skratt. För att försöka att maskera intensiteten med ett brett leende och en flackande blick. Jag tänker så mycket på Dig när det sker. På hur beteendet upprepar sig på nytt, fast med någon annan. På många vis känns det inte rätt. Jag ville dela det med dig. Jag ville det skulle vara vårt. Det känns lite som att ersätta dig när någon kliver in i mitt liv som kan det du kunde. Låter fånigt, jag vet. Överanalyserat och dumt. Men jag ville dela min flackande blick med dig, bara dig. Även om jag aldrig får se dig igen. Även om du aldrig möter min blick igen. Så jag vet inte hur jag ska tackla det här. Jag vet inte hur jag ska knocka min impuls att undvika hennes blick, att skratta när hon ler mot mig och att känna det som om varje gång man ses känns lite som den första. Precis som med Dig. Hur tacklar jag det här?

 

Jag älskade dig innerligt. Jag har beskrivit det flertalet gånger, både här och var. Beskrivit de känslor du väckt hos mig. Jag har erkänt min saknad. Har blottat mina innersta tankar om dig. Jag älskade dig. Men jag kunde inte vidröra dig passionerat nog. Jag förstår inte hur det går ihop. Jag kan inte för något i världen förlåta mig själv för att jag så sällan var innerligt intim med dig. Sådana tankar som vaknar nu. Jag var lite blind för det då. Blind för hinder. Jag förstår att du lämnade mig. Förstår att du gav upp. Jag gör verkligen det. Det fanns så lite kvar för dig att hämta hos mig fast jag sa att jag älskade dig. Man blir inte mätt på bara ord. Jag inser det idag. Jag har verkligen förlorat min bästa vän. Och det gör så fruktansvärt ont. Ibland sörjer jag dig som om du vore död, för jag kan inte längre nå dig. Jag får inte nå dig. Även när jag ser dig sälja spel på en facebooksida så är det som om du är en synvilla. För känslan är att du inte längre finns. Någonstans. För du finns inte för mig. Jag saknar dig. Du var allt för en tid.