Flashiie

Vi promenerade genom några fallna höstlöv jag och sonen, hand i hand.

Regnet hängde kvar i luften fast så mycket utav det tycktes ha fallit under

natten. Backen som vi alltid brukar bestiga på vår väg till dagis var våt och

gräset där var ankelhögt. Vi tog en omväg. Några trappsteg ledde upp, upp.
Barnet tjoade att han ville hinna först, jag sa att "Vi gör det tillsammans."

Precis som med det mesta. Tillsammans. Vi klarar det, tillsammans.

 

En grå dag. Några lampor lyser i hemmet men ändå är känslan dunkel.

Helgen gjorde inte sitt jobb, hade inte sin förväntade och efterlängtade

inverkan. Jag känner mig inte utvilad. Känner mig inte uppladdad och redo

för att svinga höger och vänsterkrokar i ringen, i matchen mot vardagen.

Är det så mycket match? Eller är det mer likt en av de klassiska turerna i en

berg och dal-bana? Svaret blir nog "mer likt det sistnämnda". För givetvis,

allt det nya i vardagen, det nya o-singla livet bidrar med sockervadd i maggropen,

med skratt, med en stor uppskattning och upplyftande, sprudlande förtjusning.

Någon form av eufori att så plötsligt inte bara vara en. Vara ensam, vara singel

och ensamstående. Så givetvis finns glädje i vardagen, på ett nytt vis. Men jag tror

att man kan se på oss och undra var nykärleken finns. Var håller den hus?

Den kommer kanske sedan. Eller så kommer den inte alls.
Kanske gnistrar det inte om oss som "det borde". Men kärleken finns där, tro mig.

Den gror bland så mycket annat i livet.

 

Hoppar händelserna i förväg och tömmer ut mig, på blank sida, som svart på vitt.

När folk talar om oss, när folk ser oss så ser de nog två människor som hoppade in

i en relation när bägge var i utsatta lägen i sina varsina liv. Min flickvän hade en fot

utanför sitt dåvarande förhållande, var på väg där ifrån. Ett förhållande som varit dött

under en längre tid. Det som fick henne att ta det definitiva steget bort, för att lämna

det för gott det var kanske jag - kanske inte. Men hon klev ur. Med ett bagage från

både förhållande och förflutet. En sargad individ - precis som jag själv.

Jag bygger. Jag famlar stundtals i mörker men ändå med en vetskap och känsla av

att jag går mot ljusare tider. Jag är på väg någonstans. Planen var inte att bli kär.
Det stod inte på min agenda att såhär omgående bli förtjust i någon, att ha en annan

människa såhär nära inpå under en såhär snar framtid. Vem planerar sådant?

Det hände. Vi har gjort val. Vi ställs dagligen inför val. Kanske grundas inte alla beslut

på en underliggande känsla i magen, kanske grundar sig flertalet på en känsla i hjärtat

eller en tanke eller föreställning i huvudet. Vilket är smartast, vilket är rätt?

Vem bestämmer?

 

Människor kanske spekulerar, hur kommer det sig att jag och hon.. när.. varför?
Spekulera vidare ni eller ställ raka frågor, det blir mitt tysta gensvar. Jag känner av att

människor omkring är nyfikna. Vi skriver om att en dag framöver bo i ett gemensamt

boende, inom kort, så fort det går, spelar det någon roll? Får vi lov att fortsätta det här

äventyret på gemensam adress? Jag tror människor lyfter ögonbryn. Att de rynkar sina

pannor, att de talar med bekanta till bekanta, rykten går. Jag har endast vuxna människor

att tala med, det är jag glad för. Människor som jag litar på att de säger sin åsikt, ställer sig

frågande men gör det inför mig - inte bakom min rygg. Men min flickvän har ett hundratal

vänner på facebook, rykten sprids snabbt bland folk som känner folk. Familj till någon

före detta slutar att hälsa i förbifarten, vänner pratar om en före detta vid fikabordet.

Människor har en tendens att blicka tillbaka när man själv vill se framåt.

Eller är det bara jag som är på väg framåt?

 

Jag känner spänningen omkring när allt gått så snabbt. Men ibland känns det

som om det kanske har gått för snabbt för alla andra, inte för oss. Det som 

personer i vår närhet tycks glömma bort eller försöka undvika att ta med i

beräkningarna är att vi träffades inte för första gången för 2 månader sedan -

vi lärde känna varandra för 11 år sedan. Ronja blev kär i mig första gången

hon såg mig, har hon sagt. Kärlek förändras med tiden. Gror, blommar, vissnar,

föds på nytt. Kanske har det inte varit en ihållande passion i alla dessa år.

Men oavsett - vi är inte främlingar som försöker älska. 11 år har gått.

Elva år har passerat med vänskap, brevväxlande och en tro om att en dag

kommer vi kanske spendera mer tid tillsammans, när livet lugnat ned sig.

Varför vi inte kunnat ses så ofta förr är en livshistoria i sig. Men nu ser jag henne.

I nytt ljus. I en annan ram. Nu känner jag den kärleken jag misstrodde då.

Så ni som tänker att vi skyndat - vi har väntat länge. Helt utan att veta vad vi

väntat på. Hon är inte en främling för mig. Det enda nya är förälskelsen,

inte allt det andra. Omtanken, vänligheten, glädjen, viljan att dela livet med varandra.

Glöm inte det, tag med det i beräkningarna när ni beslutar er för att bedöma

vår livssituation. Om ni kör fast i "Men ni är ju trasiga bägge två, det är inte bra",

kan ni då tänka er att vända tanken - Tänk om vi känner oss hela när vi förut

känt oss som två halvor. Bara tänk om. Tänk om det vi gör är rätt, även om det

stundtals känns fel. Vad skulle vi vinna på att vara utan? Vem bestämmer?

Inte du utanför med din lupp och din åsikt. Det är säkert. Inte du i alla fall.

Hon är ingen främling - hon är den jag älskar.