Flashiie

Igår fastnade jag i ett dilemma. Fråga eller inte fråga. Vänta eller inte vänta.

 

De har gjort sig mer och mer hemmastadda i vårt liv i drygt en månad, lite till. Det har känts mer och mer rätt. Mer och mer hemma sedan första dagen. Som om mitt hem blev mer hem sedan fler hjärtan började att slå under lakanen. Jag känner igen känslorna. Det är som en Flashback tillbaka i tiden. Tillbaka till tonåren. Handskrivna lappar på kaffemuggen, på toalettspegeln och fjärilsmotel i maggropen. Jag är förtjust. Jag är kär.

 

 

Det har inte knockat mig. Det har inte överrumplat, golvat mig oförberett och utan förvarning. Jag står än. 
Men, jag ler varje dag. På riktigt. Jag kan inte undvika att känna mig lite närmre lycka i hennes närhet.

Kan inte ducka från pussarna som landar mjukt på mina läppar. Jag känner mig trygg. Jag känner mig hemma i en annan människas famn. Så igår frågade jag chans. Jag frågade om en chans och fnittrade nästan bort det för jag kan inte se på henne utan att le med hjärtat. Hon sa ja. Hon sa att nu är vi inte TYP ihop längre. Vi är ganska mycket ihop.

Vi härmar min son och säger:

"Jag är kär med dig".