Flashiie

"Han rör inte vid mig. Varför rör han inte vid mig? Det var mer än ett dygn sedan han kysste mig. Jag måste ha gjort något fel. Har förmodligen, helt säkert gjort något fel. Jag vill vara nära. Han måste röra vid mig nu, annars spricker jag. Han tycker inte om mig längre."

 

En port stängdes bakom mig. Jag steg ut i solskenet. Men strålarna brände inte ens i närheten så mycket som tårarna bakom ögonlocken. Jag intalade mig själv att känslan är falsk, att alla mina hjärnspöken ställer till med oreda och kaos. Att det inte finns någon logik eller sanning i känslorna. Att jag har "fel". Jag tänkte inte gråta. Jag planerade in i minsta detalj när det skulle vara "okej" att släppa fram känslorna, i vilket forum det skulle passa bäst. När jag skulle ha tid för det. Men sen var det som om någon sa "Har du något bättre för dig just nu menar du?". Jag skulle hoppa på en buss. Resa hem. Efter en vecka på bortaplan. En ganska schysst vecka. Flera saker som gjorde att den inte kändes så bra som jag önskat. Flera saker som borde pratats om i samma stund som de kändes fel, inte natten innan jag skulle åka därifrån. Lätt att förstå nu att jag slösat så mycket tid med att ge hjärnspöken husrum fastän de inte borde få ha tagit plats överhuvudtaget. Det finns så många spöken, så många ärr och minnen som påverkar mig än idag. Jag lär mig mer och mer. Jag ser allt oftare vad som är en skada. Lär mig urskilja hjärnspöken från sanning. Att mina tankar inte alls behöver betyda att det är sant. Jag överanalyserar, tänker för mycket. Det är svårt att hantera. Försöker skjuta undan känslor och tankar ibland när jag får för mig att det är "den sjuka sidan" av mig som skapar dem. Att det är påhittat. Men inser ibland att jag inte riktigt klarar av att släppa det. Jag behöver ibland få höra "Du har fel. Det är inte alls sådär jag menar, det var inte så jag sa, det är inte så jag känner". Jag behöver ibland uttala mina konstigheter för att bli av med dem, och den här veckan väntade jag alldeles för länge. Det kostade på. Det var utmattande och obehagligt. För att förstå hur känslorna uppkom så behövde jag gräva ett par år tillbaka i livshistorien. Se på åren ifrån en annan infallsvinkel. Nu när jag lär mig förstå mig själv bit för bit.

 

Fysisk närhet har varit det enda säkra löftet jag har haft om att någon vill vara med mig. En beröring har betytt att jag blivit vald. Även när jag själv inte velat. Jag har knullat många gånger då jag samtidigt varit inne i en fantasivärld, varit frånvarande i blicken, i känslan. Jag har blivit berörd för många gånger då jag samtidigt längtat långt bort. Bort ifrån händer, famnar, kukar och fysisk närhet. Jag kan inte förklara på ett friskt sätt hur man fungerar efter 10 år när en handfull relationer sett ut så, när alla mina relationer varit sådana. Jag kan bara förklara det på de sjukaste vis.

Jag har aldrig känt fysisk attraktion till en partner. Till en människa. Jag har aldrig velat älska med någon som jag sett in i ögonen på. Jag har inte velat se in i ögonen på någon som legat med mig. Jag har aldrig velat se in i ögonen på dem som sagt att dem älskat mig, men som fortsatt att beröra mig fast blicken min är död. Jag har aldrig längtat efter någon för att den är sig själv. Men jag har hittat ett falskt värde i att dem vill ha mig. Att någon har velat ha min fysiska närhet. Jag har varit bra till någonting när jag känt mig så otillräcklig på andra plan. Jag har klivit över så många av mina egna gränser att jag stått mitt i ingenmansland, där inga murar längre finns kvar. Jag har plundrats. Mina egna tankar och känslor har blivit betydelselösa. Under flera år, i flera omgångar.

 

 

Jag minns så tydligt det tillfället i mina tonår. Minns att det skett vid flera tillfällen. Jag hatade vartenda ett. Jag hatar att ha mensen när jag är i en relation, när jag har sällskap. För det är ingen räddning. Det är inga dagar att slippa undan. Det är dagar för oralsex. att ge njutning fastän man själv inte ska få någon tillbaka. Det är dagar då man ska ställa upp. Då man ska ge, och ge, och ge. Så jag slapp tillslut aldrig undan, och jag vågade inte säga emot. För jag trodde att mina argument inte skulle hålla. Jag kunde inte vara stark. Jag kunde bara vara svag tillslut. Men jag har aldrig velat. Förrän idag. Förrän nu.

 

Jag har hittat passion, åtrå, lust. Alla de där fantasiorden jag bara läst i erotiska noveller men som jag aldrig haft i min egen kropp. Som jag aldrig fått förnimma. Jag har hittat dem. I samma stund som han rörde vid min hud. I samma sekund som jag hörde hans röst för första gången. Han. Det betyder så mycket för mig att ha funnit det, att ha det inom räckhåll. Men nu i veckan sved det. Det är första gången på väldigt länge som jag fick dessa obehagliga tankar. "Jag har gjort något fel. Han vill inte ha mig. När man backar fysiskt då har man redan backat psykiskt. Han är på väg bort. Jag förlorar." Jag höll tyst, i flera dagar. Istället för att fråga. Istället för att ta första steget. Ta initiativet. Jag menar inte att varje beröring måste leda till ett samlag, att det behöver bli sex av en puss. Men jag kände behovet av en famn, av en kyss, av en blick. Jag hade en större hunger i kroppen än jag haft på länge och jag var långt ifrån mättad när porten stängdes bakom mig. Felet är mitt.
Vi pratade om det natten innan min hemresa. Svaret var vad den friska delen av mig väntat sig. "Det är tråkigt om jag är den enda som tar initiativ". Han har rätt. Det är inte bara tråkigt. Det är inte heller rätt, det känns inte bra. Jag vill ta lika stor del i att ta första steget. Att beröra, att hålla om, att göra en handling av en tanke. Min bakgrundshistoria har fått mig att bli den som bara tar emot. Som väntat på att bli ombedd. Jag har inväntat påtvingade kramar, väntat på kyssar jag inte velat ha. Jag har aldrig tagit initiativ för jag har aldrig förr velat.

Jag fick svar. Det räckte till just då. Han kysste mina läppar. Somnade intill min hud. Men alla hjärnspöken vaknade i samma stund som jag slog upp ögonen följande morgon. "Du är en period. Du fasas nu ut, tack för visat intresse." Vi var inte klara... Vi pussades, han vinkade av mig i dörren. Jag började gå nedför trapporna och i samma stund som jag tog tag i porthandtaget så kände jag den där huggande känslan av att något är fel. Jag borde inte åka förrän det är "klart". Förrän magkänslan försvinner. Det borde inte kännas såhär när man säger hejdå. Jag visste när jag lämnade hans hus bakom mig att jag inte kommer se det på flera veckor. Att hans ansikte nog inte kommer finnas intill mitt på närmre en månad. Jag hatade magkänslan. "När sommaren lider mot sitt slut så kommer han vara klar med dig. Du har just slösat bort en vecka på att vara missnöjd. Grattis" Jag ville inte åka. Jag väntade fram tills att jag var utom hans synfält, ifall han såg mig från den öppna balkogen eller fönstret. När jag kom runt huskröken och såg busshållplatsen då föll de första tårarna. Det brukar sluta vid en handfull tårar. Jag brukar inte tillåta mig själv till att släppa fler fria. Men nu fanns inget stopp. Jag satte mig på bussen och plötsligt betydde resten av världen ingenting. Jag grät ljudlöst men hejdlöst. Förkylning och gråt är ingen bra kombination. Alla ansikten som passerade kan inte ha undvikit att se. Tårarna, snoret, ångesten. Jag kände mig som apan på bussen som alla kan se. En scarf fick bli näsduk i brist på papper. Jag grät ned i den under hela bussresan och slutade inte gråta ens när jag stod på perrongen och inväntade pendeltåget. Världen spelade ingen roll. Jag ville vända tillbaka. Säga "Hörru du, det här känns faktiskt inte bra. Nu får du säga vad du vill ha mig till resten av livet annars krackelerar jag. Här och nu." Ologiskt. Jag vet. Jag vände inte om. Jag satte mig på tåget. Grät. Hundra fallna tårar. När jag såg min hemstad susa förbi utanför fönstret så torkade jag de sista tårarna. Höll igen, så hårt jag bara kunde. Mötte familjen över en middag och spel. Pratade hela natten tills småfåglarna började kvittra och dagsljuset försiktigt kunde anas på horisonten. Samma i natt igen.

 

Tystnad råder. Jag vet inte vilka ord jag skall yttra. Vad säger man nu? När hjärnspökena finns kvar. När magkänslan är orolig. Vad väljer man för ord när man känner sig som om man blir besegrad av en osynlig best? Yield, I yield. Ingen poesi kan rädda det här. Bara riktiga ord. Jag våndas. Jag tycker inte om magkänslan. Tycker inte om min historia som får mig att tvivla, som får mig att känna såhär, att "Om han inte vidrör mig så är jag fel, något är fel. Då förlorar jag honom." Som att allt som betyder något ligger i hur ofta man vidrör varandras hud. Men den här gången skulle jag förlora mer än jag tidigare i livet gjort. Jag tror inte jag kan förklara det på ett bra sätt. Jag tror inte man kan använda små ord till det.

 

Jag är redan hundra. På att jag vill bygga koja i hans famn. Att jag vill se honom framför mig när jag dricker mitt morgonte. Att jag vill hålla honom i handen när sommaren blir höst. Vill ligga mitt i en fårhage med honom bredvid, hundra gånger till. Är hundra på att hans rynkor av leende får bli rynkor av ålder och jag skall älska dem minst lika mycket. Hur säger man det på ett lättare sätt? "Vill du bli min gamling? För jag diggar dig rätt hårt."

Jag är på en upptäckarresa och han är kanske målet. Jag är inte hela vägen fram. Jag behöver nå några delmål först. Bli en människa som jag kan leva med. Bli mig själv på något vis. Bli "frisk". Men att ha honom intill mig på resan är något av det bästa som hänt mig. Utan brodyr och poesi. Jag gör mitt bästa. Men nog fan är han bra. Så hur säger man då att man är rädd att någon annan hinner före? Att någon annan som redan nått sina delmål hinner fram först. Tänk om han ser åt ett annat håll. Jag är singel. Jag är samtidigt "mer än en polare". Jag tror jag behöver veta vad det betyder. När man står mitt i mellan men inte är på 100 än. Vad gäller då? Hur skall jag förhålla mig till det? Att vara mer än en polare, men vi är inte i en relation. Det är nytt för mig. Mina hjärnspöken är onda. Tystnad råder. Jag behöver bryta tystnaden, men hur? Om det enda som är "fel" är att det är tråkigt med ensidiga initiativ - då ska jag åtgärda det. Jag vill ha något annat än ensidighet. Jag önskar tvåsamhet. Måste bryta tystnaden. Samlar tankar. Gör ordning av kaos. Jag diggar honom rätt hårt.