Flashiie

Det finns nästan inga spöken kvar. Festen är slut. En ensam vålnad susar runt. Sparkar på tomburkar, dansar vilt och överförfriskat till kvällens sista låt. Men det stör inte lika mycket som när huvudet var fullt av dem. Hjärnspökena. Jag samlade orden. Hörde hans röst på andra sidan telefonluren. Nu är kusten klar. Läget lugnt. Allt som förut. jag måste göra skillnad på verklighet och fantasi. Jag upprepar orden jag yttrade.

 

 

Nästa gång ska jag ta chansen. Hålla i handen och hoppa huvudstupa rakt in. Det finns för mycket att förlora.  Jag önskar faktiskt litegrann att du inte läser mina skrivna ord. Jag vill kunna skriva saker som att du är det bästa jag aldrig haft. Att du fan i mig är tokigt vacker när du ler. När dina gnistrande blå ögon blickar in i mina. När du stryker din hand genom skägget, tittar bort en stund, är fokuserad, koncentrerad. Att jag skälver inombords när dina andetag träffar mig i nacken. Förlåt för att jag är världens apa. För att jag är sjukt oduktig på poesi utanför pappret. Du har rätt, i det mesta du säger. Du är så överdrivet klok att jag blir dum i din närhet. Jag vill att du ska veta att du har rätt. Chanserna fanns. Jag skall finna modet. Jag vill beskåda alla dina stordåd i livet, och tabbarna med.

 

Det sista dansande hjärnspöket ramlar ut när mörkret faller, när natten kommer. Då lämnar han festen. Han stör inte längre. För du är makalöst bra.