Flashiie

Jag tror inte att jag ska oroa mig för mycket. Tror inte att jag ska fundera alldeles för mycket på vad som händer längre fram på vägen. Jag har redan gjort valet. Vilken väg jag ska promenera jämnsmed. Tryggheten i det är att det går alltid att återvända. Det är inte i alla tillfällen i livet man kan göra så. Gå tillbaka, korrigera, göra om. Men min tillit ligger i att vi kan det nu. Att vägskälet går att återvända till.

 

Jag och sonen har sedan ett år tillbaka haft stor hjälp av en kontaktfamilj. Vägen har varit brokig och lång stundtals. Socialen har felat ibland, kommunikationen har varit bristfällig, känslor har stormat runt och ställt till det. Hos alla inblandade parter. Men mitt i stormen står en klippa. Ett berg av kärlek. Omsorg. Omtanke. Vördnad. Det finns så mycket kärlek kring mitt barn. Jag behöver inte tvivla på mitt val av familj. Har aldrig behövt känna en tveksamhet att jag placerar honom i en bra familj. Han blir älskad där. Han blir en egen individ där. Ett underbart, makalöst vackert barn. Med alla de bästa kvalitéerna som en unge skall ha. Jag har aldrig behövt tvivla på att dem är rätt. Tryggheten i det är enorm. Det är den tryggheten som gett mig möjligheten till att äntligen våga be om hjälp.

 

 

Orden har legat innanför mina murar i flera år. Det är exempel på dem där orden som man är rädd för. Som man förnekar in i det sista. Som man aldrig någonsin vill yttra, inte ens känna eller tänka. Jag drabbades av en förlossnings-depression som förmodligen aldrig riktigt släppt taget. Ingen såg den. Ingen förstod den. För mer än fem år sedan. Jag har burit på så mycket förbjudna känslor och tankar i mer än fem år. Tusentals dagar. För att man gör sitt allra, allra yttersta för att hålla ihop, överleva, klara sig, göra sitt bästa. Det är otroligt svårt för mig att yttra hur stark man måste vara i tusentals dagar för att det inte ska synas på utsidan hur insidan känns. Det är fruktansvärt svårt. Ett ganska bra exempel är dem tillfällen, de dagar då jag varit som mest skör och mitt barn vill ha min närhet och jag längtar bort. De tillfällen när han uppfattar att jag är i en fantasivärld i huvudet fast jag sitter intill honom. När han fattar tag om mitt ansikte med sina små händer för att "väcka mig", styra mitt huvud dit han vill att jag ska titta, och den sekvens som spelas upp i mitt huvud är att jag vill knuffa bort honom, springa iväg, sitta i fosterställning och banka mitt huvud i närmsta vägg tills olusten, oviljan försvinner. För jag kan ibland inte hantera att han tar i mig. Jag kan ibland inte hantera att han gråter. Att han är sjuk, behövande, mardrömmande. Jag kan ibland inte hantera att han är ett barn. Att han är en individ. Att han är min.

 

I tusentals dagar har jag varit stark. För stark. Det kommer som en chock för familj och vänner. Dem som trott att det är "lite jobbigt" att vara ensamstående, deprimerad, slutkörd. Så som alla. Jag förstår dem. Förstår chocken. För jag har varit jävligt bra på fasader, i hela mitt liv. Att skjuta saker under mattan. Hålla ihop. Jag kan nästan räkna på en hand de gånger jag fått ett känslomässigt utbrott, i hela mitt liv. Alla starka känslor är monster. Jag kan bara minnas en handfull gånger som jag varit arg. Utåtagerande. Fast på insidan har jag varit på bristningsgränsen hundratals gånger. Ilska, sorg, ledsamhet, frustration. Men jag har bitit ihop. Det är för sällan någon som fått komma in på djupet. Det är för sällan någon som sett de sämre dagarna i sitt rätta perspektiv. Jag har inte berättat om hur känslan är när mitt barn tar i mig. Jag har aldrig berättat i detalj hur förbannad jag kan bli när min son är sjuk, sover dåligt, kräks. Hur den spontana reaktionen ibland är att han "förstör" för mig. Att han stjäl mina timmar, min energi, min kväll, min tid. För man berättar inte sådant när man är som jag. Jag håller ihop. Jag håller tyst. Fram tills nu.

 

 

Under en tid framöver så kommer jag att ha mitt barn hemma varannan helg. Över sommaren. Några dagar här och där. Det är valet jag gjort. Vägskälet jag stått inför en längre tid. Styrkan som krävs för att yttra alla dem där orden, sanningarna - jag sökte efter den länge. Men nu när vi nått fram dit så hoppas jag för allt i världen att jag gör rätt. Jag önskar med hela min kropp och själ att det lämnar utrymme för såväl sonen som för mig att må bra. Att jag gör det bästa jag kan, som mamma, som människa, som Hannah. Jag älskar mitt barn, i all evig framtid. Kommer alltid anse att han är det absolut bästa i mitt liv. Min framtidsvision involverar honom. Varje dag. Varje stund. Detta är ingen flykt. Det är en räddning. En lösning. Ett heroiskt uppdrag. Det är mitt försök att hitta tillbaka till livet igen. Till glädje. Till ljusa dagar. Till att le när min son rör vid mig, till att orka vara den bästa jag kan vara, för honom. Jag ber om medvind. Vi ska segla, och när vi når strandkanten så kliver vi i land tillsammans. Hand i hand.