Flashiie

Jag väcktes idag. Lite mer självinsikt kom till mig. Jag älskar stunderna med människor som knäpper med fingrarna på min insida, väcker något dolt. Jag älskar och värdesätter dem stunderna, dem personerna. Försöker att inte rygga bakåt. Att inte säga:

"Du är för träffsäker, sikta sämre, snälla människa. Rikta det där åt ett annat håll! Någon kan ju känna sig obekväm."

 

Jag blir just obekväm stundtals. Men jag värdesätter att det nu för tiden finns ett fåtal människor i min närhet som lyckas locka fram det i mig, och som inte backar undan. Som inte låter mig fly. Människor som pekar på elefanten i rummet. Som inte kastar mattan över den och låtsas som ingenting. Utan tvärtom.

 

 

Så jag välkomnar att bli ställd mot väggen. Att stundtals forceras till att yttra mina tankar, mina känslor. Föra fram saker i ljuset som ingen annars har velat se eller röra vid, inte ens jag själv. Idag var en sådan dag. Det blev en sådan stund. Ett möte över en andra kopp kaffe. En omtyckt människa mitt emot mig. Som tryckte på de rätta knapparna. Som fick mig att vrida på saker, eller vi gjorde det nog tillsammans. Men som fick mig att inse att det finns nya saker jag behöver säga till en människa. En människa behöver få bli medveten om min nya självinsikt. Det är bara det där med att hitta dem rätta orden. Att säga dem rätta orden, till en människa som är trött på ord och hungrar efter handlingar. Ibland behöver orden få komma innan handlingen. Som ett intro, en trailer, en baksida på en bok. En försmak. Så jag samlar ord. Till en människa som är trött på dem. Jag hoppas på överseende. På acceptans. På tålamod. För jag ser nu saker jag inte såg för en månad sedan, som jag inte skymtade ens för en vecka sedan.

Jag behöver tacka vännen som väckte mig idag. Vännen som de senaste månaderna har knäppt med fingrarna på min insida, flertalet gånger och som finns i rummet, eller på andra sidan skärmen och sätter upp staket kring det som vaknar och gör ett försök att fladdra iväg. Som kapslar in det och håller det framför mig. Som säger "Vad ser du? Varför? Är det på riktigt det du känner? Jag dömer inte. Jag finns här." En vänskap jag saknat i år och dagar. Jag är tacksam. Inser att mina värderingar över hur eller vad vänskap ska vara har varit snedvridna. Jag hungrar efter något nytt idag, och jag är glad att jag funnit människor som mättar den hungern.

Jag är tacksam för mitt eget mod. Mina egna framsteg. Att inte vara den isolerade eremitkräftan längre. Att inte dra alla människor över en och samma kant. Att inte tro det värsta om alla. Ingen förtjänar att få den skuld någon annan borde bära. Jag är tacksam för att jag vågar mig ut. Att jag våga möta nya människor, skapa nya relationer. Övning ger färdighet. Vägen har varit lång, men jag är en god bit på väg. Jag är aningens stolt över mig själv. Det är en bra dag. En bättre tid. Jag är på väg...