Midsommarafton
Jag tänker på den där dagen. För mer än en handfull år sedan då vi satt på golvet, i lägenheten jag alldeles nyss flyttat in i. Möbler saknades. En flyttkarton blev ett bord och vi på varsin sida blev dejtande tu. Vi satt där du och jag. Min bästa vän i världen, men jag visste inte då. Du klev in i mitt liv just när sommaren gjorde det också. Vår första träff, på självaste midsommarafton. Det var något annorlunda med oss. Något som försiktigt blomstrade och slog ut snabbare än något annat blomster den sommaren. Jag föll huvudstupa in i någon form av förälskelse. Samtidigt även i den djupaste och dyrbaraste av vänskaper jag någonsin känt av. En vänskap som ärrat, sårad, förtrollat, försvunnit och som nu blommar igen. I takt med den nya sommaren. Jag är glad. Att du höll ett fönster öppet när du stängt alla dörrar i flera år. Att orden jag yttrade fann en springa, hittade in. Glad att du gav mig en chans. Lycklig över vänskapen.
Midsommarafton har varit "vår dag", i så många år. Jag har saknat dig extra mycket när midsommar står runt hörnet. Tänkt på dig oundvikligt när midsommarafton väl är här. Jag har gjort den till vår dag. Som en oskriven regel. Inget vi spikat och bestämt. Det bara blev. För du har funnits med mig i mer än en handfull år och extra mycket den dagen. Jag ska inte glömma att påminna dig om det. Att önska dig en glad sommar, en glad dag, ett lyckligt liv. Du är värdefull, vännen.
I år kommer en pojke hit. Han ska nog omfamna mig och tycka om mig på midsommarafton. Det kommer vara ömsesidigt. Ska låta sommaren göra vad den gör bäst. Blomstra. Sedan får allt annat bli som det behagar och vill. Sedan får annat blomstra i vilken takt det än vill. Tror det är dags att lära av misstag. Inte trampa i samma spår igen. Inte vara skyndsam. För mig är det midsommarafton och inte alla hjärtansdag som följer i romantikens spår. Så midsommarafton - välkommen.