17 mars.
Jag får nu grepp om känslan igen, som växer när man uttalar saker muntligt. Sådant som inte går att ta tillbaka. Bortförklara. När man krossar ett låst som förseglat en dörr i många år. När orden bakom lås och bom plötsligt frigör sig och det känns som om delar av världen förstår. Varför man hållit dörren stängd. Varför man låst om känslorna. De där orden som gör mig till ett monster i spegeln men till en hjälte i andras bok. Jag krigar med tusen tankar och känslor, har svårt att landa i en. Men jag måste lita på att jag gör rätt. Det gör så ont i tveka. Det gör så ont att vara oviss. Det är bedrövligt att inte kunna pausa. Att behöva stå för samtliga beslut på egen hand.
Jag är ensam.
Makten ligger i mina händer. Beslutet skall fattas av mig. Framtiden ska jag bereda väg för. Det är tungt. Jag vill få ett tecken på att jag går åt rätt håll, att jag inte leder oss in i ett vägskäl eller mot ett stup. Hur klarar vid det? Hur klarar han det, mitt barn. Idag är det exakt 6 år sedan jag stod med ett graviditetstest i min hand. Två blå streck blev två blå ögon. Kärlek till månen och tillbaka. För alltid.
Jag blir tom på ord. Dagen har varit svår. Jag avslutar. Måste få ro, om så bara för en stund.