Flashiie

För lite för att kunna sätta ord på hur det känns. Idag, igår. Hur det känts i en månad. Jag står på en punkt i livet där jag inte vill ta sjumilakliv. Jag vill inte göra det misstaget ännu en gång. I alla fall inte utan att man tar klivet samtidigt som man håller någon i handen, som tar samma steg. Jag tror att jag till och med är rädd för att använda dem ord som ligger närmast innanför ordförrådsdörren. Det finns ett urval av ganska många.

Trygghet, tillit, lust, lättja, närhet, ömhet, kärlek, passion, förälskelse, ömsesidighet, tvåsamhet.

Ordförrådsdörren ställs på vid gavel, dagligen. Orden känns främmande fast man yttrat dem förr. Men de brukar inte kännas såhär. Någonting är annorlunda. Innebörden mer "på riktigt". Till och med i situationer där kanske vilken annan människa som helst hade valt att rygga tillbaka, få panik och tänka "worst case scenario" tankar, eftersom man bara känt varandra i en månad, där sprider den här människan trygghet, ett lugn. Som att "det är inte jordens undergång, vi löser det, vad kan jag göra?"  Med ett leende på läpparna. Och det där leendet sedan... Och blicken strax ovanför. Jag är golvad.

 

"Njut så länge det varar", sa någon.
"Gå varsamt fram", sa en annan.
"Du behöver någon som älskar dig tills du kräks, inte tvärtom" sa en tredje.

 

Jag gör så gott jag kan. Hjärtat är inte så bra på att lyda sinnet. Men det är svårt med alla tusen röster och tankar som tycker olika. Det är som att jag befinner mig på en lekplats. Det finns en gunga där som människor berättat om. Den där gungan som gör att det kittlas något ofantligt i magen, behagliga pirrningar. Som gör att man kommer nära molnen. Men, man kan falla ur den. Då kommer det göra ont. Man kan få skrubbsår och ärr för livet. Eller så kanske man till och med fastnar i gungan, och kan inte komma loss hur mycket man än vill hoppa av. Det kan också göra ont, skitlänge. Men innan man fastnar, innan man trillar ur - då kan man känna alla goda ting i världen. Om man vågar. Det är som en lång sandlåda som leder fram till gungställningen. Runt om i sanden står de människor som ska tycka och tänka. För dem vill en väl, säger dem. Vissa av dem har gungat för många gånger och nästan alltid trillat ur. Andra har gungat för sällan, för att dem inte vågar mer. För att dem inte hittat den rätta. Så dem gör det där med att tycka och tänka ganska bra. De gör ett ganska bra jobb att värna om mig. Men jävlar vad sugen jag är på att springa fram, slå in ordförrådsdörren med en murbräcka. Säga alla orden högt och gunga ända upp till molnen. Så det kittlar i maggropen.

 

Ett tu tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte... gungar vi.