Tårar är för dårar
Jag känner salta droppar på överläppen. Torkar bort dem. Drar ett djupt andetag. Klipper av pärlbandetbandet av oro, sorg, smärtor. Tillåter mig inte att gå itu. Sen kommer en ny våg. Den där murbräckan. Slår hål på skyddet. Nya tårar bildar en bäck ned till läpparna. Smaken av salt. Av salt och sorg. Hur hamnade jag här?
Snälla, jag ber om paus. Stanna karusellen. Ge mig en chans att återhämta, plocka upp, pussla ihop. Jag ber om benådning. En stund. Ett andetag. Det är någonting med månaden som når in på djupet. Mars. Den skrapar inte på ytan, den kastar en harpun in till mitten, når ned på bottnen. "Man får aldrig till sig mer än vad man kan hantera". Jag önskar det ligger sanning i orden. Det måste göra det.
Möte om några timmar. Förhoppningsvis ett där ett beslut blir konkret. Där jag blir viss om framtiden. Så vi slipper irra runt i mörker. Så jag slipper gå vilse. Jag kan inte sortera, arkivera och få fason på känslorna och tankarna.
Time out, snälla.