Flashiie

När det kommer till att fatta beslut så har jag trott att jag haft lätt för det. Att välja, besluta, stå fast vid. Det är väl ingen konst? Jo. Det är en konst. Sedan jag började gå i samtalsgrupp så har jag fått upp ögonen för hur begränsad jag stundtals kan vara. En kvinna i gruppen berättade att efter ett svårt liv så hade hon under en period väldigt svårt för att fatta beslut. Uttrycka en egen tanke eller önskan. Säga vad hon kände behov av. Säga vad hon skulle föredra att äta till middag, vad för film man skulle se på bio. Listan kan göras lång - listan över saker en "normal" person kanske skulle tycka är enkelt att besluta om. Det handlar ju bara om vad man själv tycker och tänker. Vad man vill. När kvinnan berättade om detta så kände jag att det lät galet. Jag förstod henne, förstod ursprunget. Många människor i hennes liv hade tagit ifrån henne rätten att tala för sig själv, tycka och att tänka. Att ha en egen vilja och åsikt om saker hade inte funnits på kartan på många år. Så när hon ställdes inför att bestämma vad ett sällskap skulle äta till middag så fick hon ångest. Det var ett för stort beslut. Hon ville inte välja åt alla. Tänk om det blev fel. Tänk om någon skulle klaga. "Jag kan endast föreställa mig hur det känns", tänkte jag och kände i stunden inte igen mig, alls.

Några månader senare erbjuds jag att välja vad jag och mitt sällskap ska äta. "Det spelar ingen större roll, välj du" säger jag med ett leende. Jag är glad åt hans sällskap. Men tänker samtidigt "Om han väljer sushi så får jag lov att låtsas att inte vara hungrig. Måtte han inte välja sushi". Han envisas. Frågar ut mig. "Men vad vill du?" Vad ville jag? Vad tycker jag om, vad ska jag välja, måste jag välja? Jag tar några djupa andetag, säger att jag gärna ser att han väljer. Tanken slår mig att låtsas vara mätt, eller snarare inte hungrig, för att slippa välja. För att slippa undan. Tanken som slår mig härnäst är skrämmande "Jag får gå hungrig, som jag brukar i liknande situationer". Hur har jag kunnat förtränga att jag är såhär? Vi går hand i hand mitt på stan. Han inväntar svar. Jag känner att det är en "nu eller aldrig"-situation. Fly eller fäkta. Hunger river i magen.

 

"Jag tycker det är jättejobbigt att välja. Jag är inte så van vid att bli tillfrågad. Du behöver hjälpa mig nu".
"Jag rabblar upp olika alternativ så får du säga ja eller nej". Vi landar på asiatiskt. "Var ska vi äta?" Mer val. Mer frågor. Vi landar inne på en restaurang som är i full gång med någon lunchbuffé. Vi blir visade till ett bord. Omkring oss sitter fullt med människor. Mindre än en armlängdsavstånd ifrån oss sitter det människor. Överallt. Min socialfobi kickar in. Känner mig trängd. Jag vill ta tillbaka mina ord om hunger. Vill säga att jag nog ångrat mig. Hänger av mig jackan. Går några meter för att hämta mat på tallriken. Går genom folkhavet. Blickarna som förmodligen egentligen flackar runt i hela rummet känns på min ryggtavla. Vi sitter ned. Äter. Jag dricker en liter vatten. Äter mig mätt. Finner ro. Utmanar mig själv. Jag låtsas att det är för hans skull. Men det är lika mycket för min egen. För att jag inte vill begränsas längre. En av de absolut svåraste sakerna för mig är att äta tillsammans med människor jag inte känner, i en stad som är främmande för mig. Jag undviker det vanligen så gott jag kan. Men jag klarade det.

 

För en vecka sedan fick jag ett textmeddelande. "Jag ska bjuda ut dig på bio, välj vad du vill se."

Bio. Vill jag gå på bio? Ska vi verkligen... Man kan ju se hemma... Vi kan ju göra något annat istället...

"Plocka ut tre val av filmer så enas vi om ett". Vi landade i biosalongen. Hand i hand. Popcorn i knät. En robot med känslor på bioduken. Sen en mysig promenad genom kvällsmörkret.

 

"Vad vill du göra nu? Vad ska vi se för film? Vad ska vi äta till middag? Vad vill du ägna Din tid åt?"

Jag hade inte trott att jag flydde dessa situationer. Men någonting inom mig är mer vaket, klarsynt - idag. Uppmärksamt. Det skrämmer mig att jag fungerat såhär i många år. Att jag tar till flykt. "Är inte hungrig, ät du, bestäm du. Jag ser vad du vill se för film. Jag kan göra si, eller så, eller vad tycker du?" Men vad vill egentligen jag? Varför stannar jag alltför sällan upp för att tänka på det, varför har jag fått för mig att jag är till besvär om jag tycker något som en annan inte håller med om? Alla kan väl inte dela åsikt jämt, eller vilja se samma film eller lyssna på samma musik, eller ens uppskatta samma måltid. Varför ska mitt val vara mer besvärligt eller fel än någon annans? Det skrämmer mig hur kuvad jag varit. Att jag är så konflikträdd, eller rädd för att uttrycka min egen känsla eller åsikt. Jag vågar nästan inte gräva bakåt i historien för att reda ut var det kommer ifrån. Vet jag ens det? Många frågetecken.

 

Jag blir långrandig så lätt när tankarna susar runt. När känslorna är ett tomtebloss som spritter runt överallt. Men den främsta känslan nu är tacksamhet. Viss stolthet över mig själv också. Men det är en främmande känsla, givetvis. Men framför allt tacksamhet. För människan som sätter mig på prov. Han är ingen guldklimp, han är en hel guldgruva. Vänder min värld lite upp och ned. Men jag kan lära mig att trivas med det. Han är bra.

 

Jag tycker att han är bra. Jag vill pussa hans kind.